Abstrakt

bakgrund och objektiverplacerade, instabila sakrala frakturer är allvarliga skador som resulterar i betydande sjuklighet och funktionella följder. Flera författare rapporterar neurologiska underskott, urinblåsa, tarm och sexuell dysfunktion, samt kvarvarande smärta och dålig självrapporterad hälsa, kort och medellång sikt uppföljningsstudier. Det saknas dock information om långsiktigt funktionellt resultat efter dessa skador, och inte heller om några förändringar inträffar i funktionell status många år efter den första skadan. Syftet med denna studie var att bedöma långsiktigt resultat hos patienter efter förskjutna sakrala frakturer i ett 10-årigt perspektiv, med fokus på dysfunktioner relaterade till bäckentrauma och sakral fraktur. Genom att jämföra resultaten på lång sikt med resultaten på medellång sikt kan förändringar över tid bedömas för att få mer information om utvecklingen av dessa relativt ovanliga skador. Dessutom syftade vi till att bedöma det långsiktiga funktionella resultatet hos patienter med en sällsynt undergrupp av sakrala frakturer, nämligen traumatiska lumbosakrala dissociationsskador. Material och metoderden aktuella studien omfattade två kliniska serier, en prospektiv (papper 1-3) och en retrospektiv (papper 4). Studien genomfördes vid Oslo Universitetssjukhus-Ullevaal (OUSU), där alla patienter med fördrivna, instabila sakrala frakturer registrerades prospektivt mellan 1996 och 2001 (papper 1-3). Under denna period registrerades 39 patienter; alla genomgick operativ behandling vid OUS-U, med efterföljande urladdning till en rehabiliteringsanläggning vid Sunnaas sjukhus för majoriteten av patienterna. T ochiktterman et al följde 32 av de 39 patienterna och publicerade resultaten av funktionellt resultat i en 1-årig uppföljning. I den aktuella studien var 28 av de 32 patienterna tillgängliga för en 10-årig uppföljning. Patienter med traumatisk lumbosakral Dissociation (TLSD), som utgör materialet i Paper – IV, identifierades retroaktivt från Bäckenfrakturregistret vid ortopedisk avdelning, OUS-U, mellan 1997 och 2006. Av 21 berättigade patienter var 15 tillgängliga för uppföljning, i genomsnitt sju år efter skada. Sju behandlades operativt och åtta behandlades icke-operativt. Alla patienter undersöktes och följande data samlades in: neurologisk funktion i nedre extremiteter och perineum (Asien), blåsfunktion (uroflowmetry, kvarvarande urinmätning och intervju), tarmfunktion (intervju), sexuell funktion (intervju och IIEF-frågeformulär hos män), smärta (VAS), ambulation (intervju och observation), ADL och återgång till arbete/anställningsstatus (intervju) och patientrapporterad hälsa (SF-36). Dessutom genomgick alla patienter radiologisk bedömning med konventionella röntgenbilder och CT i nedre ländryggen och bäckenet. Resultatblad 1-3: alla utom en patient hade neurologiska underskott, men endast två var rullstolsburna. De vanligast drabbade dermatomerna var L5 och S1. Inga signifikanta förändringar i neurologisk funktion noterades över tiden. Nitton av 28 hade patologisk urinfunktion, med en signifikant försämring noterad i 11 Sedan 1-års uppföljningen. Åtta patienter rapporterade tarmdysfunktion och 12 hade problem i samband med sexuella aktiviteter; ingen av dessa parametrar ändrades signifikant från föregående uppföljning. Radiografisk bedömning avslöjade att alla sakrala frakturer förenades, med restförskjutning (RD) i den bakre bäckenringen 10 mm i 16 patienter. Förträngning av en eller flera sakrala neurala rotforamen observerades hos 26 och postforaminalt benint intrång i L5-nerven hos 22 patienter. Förträngning av sakral foramina, såväl som postforaminal impingement / benint intrång i L5-nerven korrelerade signifikant med neurologiska underskott. Inga signifikanta korrelationer hittades mellan radiologiska fynd och smärta. SF-36-poängen bland dessa patienter var totalt sett lägre än de normala poängen (Norsk befolkning), utan några signifikanta förändringar från 1-års uppföljningen. De 10-åriga SF-36-poängen visade signifikanta korrelationer med smärta, sexuell och tarmdysfunktion, men inte med neurologiska underskott eller urindysfunktion. Kapitel 4: endast två av 15 patienter hade normal neurologisk funktion och båda behandlades icke-operativt. Hos de återstående 13 patienterna med neurologiska underskott hade en patient som behandlades icke-operativt inga neurologiska symtom initialt, men utvecklade sekundära motoriska och sensoriska underskott bilateralt från L5-S4. Radiologisk undersökning visade massiv kallusbildning runt frakturstället vid den övre änden av sakrummet, med en markant minskning av den centrala kanalen vid S2-nivån. Elva hade patologisk urinfunktion, fem rapporterade tarmdysfunktion och 10 rapporterade begränsningar i sexuell funktion, varav sju klagade över smärta under samlag. Alla utom en patient rapporterade smärta vid uppföljning, med majoriteten som hade lumbosakral smärta i kombination med radikulär smärta. Alla sakrala frakturer läktes med kyphotisk vinkling över frakturen. I fyra fall var det en ökning av kyphos jämfört med initiala röntgenbilder. Patienter med TLSD hade signifikant lägre SF-36-poäng än den normala befolkningen. Slutsats i denna långsiktiga uppföljningsstudie fann vi att patienter med förskjutna sakrala frakturer hade betydande sjuklighet och funktionshinder. Vi hittade höga neurologiska underskott, utan några signifikanta förändringar över tiden, vilket tyder på att neurologiska underskott vid tidpunkten för den första presentationen kan vara permanent om det fortfarande finns ett år efter skada. Problem med urogenitala funktioner var vanliga fynd; med urindysfunktion som visade en signifikant försämring över tiden och höga sexuella dysfunktioner rapporterades. Dessutom patientenrapporterad hälsa var signifikant lägre än normerna, utan förändringar över tiden och med en signifikant korrelation med smärta. Dessa resultat innebär att ett särskilt fokus på dessa resultat behövs under rehabiliteringsperioden, med längre uppföljningsperiod och ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt över specialiteter. Patologiska radiografiska fynd var vanliga, inklusive restförskjutning i den bakre bäckenringen som inte korrelerade med lumbosakral smärta.