oro för påverkan på människans liv av problem som luft-och vattenföroreningar dateras till åtminstone romartiden. Föroreningar var förknippade med spridningen av epidemiska sjukdomar i Europa mellan slutet av 14-talet och mitten av 16-talet, och markskydd praktiserades i Kina, Indien och Peru så tidigt som 2000 år sedan. I allmänhet gav emellertid sådana farhågor inte upphov till offentlig aktivism.

den samtida miljörörelsen uppstod främst från oro i slutet av 19-talet om skyddet av landsbygden i Europa och vildmarken i USA och hälsoeffekterna av föroreningar under den industriella revolutionen. I motsats till tidens dominerande politiska filosofi, liberalism—som ansåg att alla sociala problem, inklusive miljöproblem, kunde och borde lösas genom den fria marknaden—trodde de flesta tidiga miljöaktivister att regeringen snarare än marknaden borde ha ansvaret för att skydda miljön och säkerställa bevarande av resurser. En tidig filosofi om resursbevarande utvecklades av Gifford Pinchot (1865-1946), den första chefen för US Forest Service, för vilken bevarande representerade en klok och effektiv resursanvändning. Också i USA ungefär samtidigt uppstod ett starkare biocentriskt tillvägagångssätt i bevarandefilosofin av John Muir (1838-1914), grundare av Sierra Club, och Aldo Leopold (1887-1948), en professor i djurlivshantering som var avgörande för beteckningen av Gila National Forest i New Mexico 1924 som Amerikas första nationella vildmarksområde. Leopold introducerade begreppet en landsetik och hävdade att människor skulle förvandla sig från erövrare av naturen till medborgare i den; hans uppsatser, sammanställd postumt i en Sand County Almanac (1949), hade ett betydande inflytande på senare biocentriska miljöaktivister.

miljöorganisationer etablerade från slutet av 19 till mitten av 20-talet var främst medelklasslobbygrupper som sysslar med naturvård, djurskydd och föroreningar som uppstod från industriell utveckling och urbanisering. Det fanns också vetenskapliga organisationer som sysslar med naturhistoria och biologiska aspekter av bevarandeinsatser.även om USA ledde världen i sådana ansträngningar under denna tid, inträffade också andra anmärkningsvärda bevarandeutvecklingar i Europa och Oceanien. Till exempel övertygade en grupp schweiziska forskare och naturvårdare regeringen att avsätta 14 000 hektar (ungefär 34 600 hektar) mark i de schweiziska Alperna som Europas första nationalpark 1914. I Nya Zeeland uppstod Native Bird Protection Society (senare Royal Forest and Bird Protection Society, eller Forest & Bird) 1923 som svar på förödelsen av Kapiti Island av boskap.

Från och med 1960-talet fick de olika filosofiska delarna av miljöism politiskt uttryck genom inrättandet av ”gröna” politiska rörelser i form av aktivistiska icke-statliga organisationer och miljöpolitiska partier. Trots miljörörelsens mångfald gav fyra pelare ett förenande tema till de breda målen för politisk ekologi: miljöskydd, gräsrotsdemokrati, social rättvisa och icke-våld. Men för ett litet antal miljögrupper och enskilda aktivister som engagerade sig i ekoterrorism betraktades våld som ett motiverat svar på vad de ansåg den våldsamma behandlingen av naturen av vissa intressen, särskilt avverknings-och gruvindustrin. De politiska målen för den samtida gröna rörelsen i det industrialiserade väst fokuserade på att ändra regeringens politik och främja miljömässiga sociala värderingar. Exempel inkluderar kampanjerna i Tasmanien på 1970-och 80-talet för att blockera översvämningen av Lake Pedder och dammningen av Franklin River; protester i USA och Västeuropa mot kärnkraftsutveckling, särskilt efter de katastrofala olyckorna på Three Mile Island (1979) och Tjernobyl (1986); den relaterade decennier långa kontroversen kring uranbrytning i Australiens norra territorium, inklusive vid jabiluka-gruvan; protester mot avskogning i Indonesien och Amazonasbassängen; och kampanjer i flera länder för att begränsa volymen växthusgaser som släpps ut genom mänskliga aktiviteter. I den mindre industrialiserade eller utvecklingsländerna har miljöism varit närmare involverad i” emancipatorisk ” politik och gräsrotsaktivism i frågor som fattigdom, demokratisering och politiska och mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors och ursprungsbefolkningars rättigheter. Exempel är Chipko-rörelsen i Indien, som kopplade skogsskydd med kvinnors rättigheter, och de fattigas församling i Thailand, en koalition av rörelser som kämpar för rätten att delta i miljö-och utvecklingspolitiken.

de tidiga strategierna för den samtida miljörörelsen var självmedvetet aktivistiska och okonventionella, med direkta proteståtgärder som syftar till att hindra och uppmärksamma miljöskadliga policyer och projekt. Andra strategier inkluderade offentlig utbildning och mediekampanjer, samhällsstyrd verksamhet och konventionell lobbying av beslutsfattare och politiska representanter. Rörelsen försökte också sätta offentliga exempel för att öka medvetenheten om och känsligheten för miljöfrågor. Sådana projekt omfattade återvinning, Grön konsumentism (även känd som ”köpa grönt”) och inrättandet av alternativa samhällen, inklusive självförsörjande gårdar, arbetskooperativ och kooperativa bostadsprojekt.

miljörörelsens valstrategier inkluderade nominering av miljökandidater och registrering av gröna politiska partier. Dessa partier uppfattades som en ny typ av politisk organisation som skulle få gräsrotsmiljörörelsens inflytande direkt att bära på regeringens maskiner, göra miljön till en central angelägenhet för allmän ordning och göra statens institutioner mer demokratiska, öppna och ansvariga. Världens första gröna partier—Values Party, ett nationellt baserat parti i Nya Zeeland, och United Tasmania Group, organiserad i den australiensiska staten Tasmanien—grundades i början av 1970-talet. Den första uttryckligen gröna medlemmen i en nationell lagstiftare valdes i Schweiz 1979; senare 1981 vann fyra gröna lagstiftande platser i Belgien. Gröna partier har också bildats i det tidigare Sovjetblocket, där de var medverkande i kollapsen av vissa kommunistiska regimer, och i vissa utvecklingsländer i Asien, Sydamerika och Afrika, Även om de har uppnått liten valframgång där.

det mest framgångsrika Miljöpartiet har varit det tyska Miljöpartiet (die gr Ubignen), grundat 1980. Även om det misslyckades med att vinna representation i federala val det året gick det in i Bundestag (parlamentet) både 1983 och 1987 och vann 5,6 procent respektive 8,4 procent av den nationella omröstningen. Partiet vann inte representation 1990, men 1998 bildade det en styrande koalition med socialdemokratiska partiet, och partiets ledare, Joschka Fischer, utsågs till landets utrikesminister.

under de senaste två decennierna av 20-talet vann gröna partier nationell representation i ett antal länder och hävdade till och med borgmästarens kontor i Europeiska huvudstäder som Dublin och Rom i mitten av 1990-talet. utanför Europa vann Nya Zeelands gröna parti, som rekonstituerades från det tidigare Värdepartiet 1990, 7 procent av rösterna i 1990 års allmänna val; dess inflytande hade vuxit till 9 av landets 121 parlamentariska platser 2002 och till 14 parlamentariska platser 2014.vid den här tiden hade gröna partier blivit breda politiska fordon, även om de fortsatte att fokusera på miljön. I utvecklingspartiets politik försökte de tillämpa miljöfilosofins värderingar på alla frågor som deras länder står inför, inklusive utrikespolitik, försvar och social och ekonomisk politik.

trots framgången för vissa miljöpartier förblev miljöaktivister delade över det ultimata värdet av valpolitiken. För vissa är deltagande i val viktigt eftersom det ökar allmänhetens medvetenhet om miljöfrågor och uppmuntrar traditionella politiska partier att ta itu med dem. Andra har emellertid hävdat att de kompromisser som är nödvändiga för valframgång alltid undergräver etos av gräsrotsdemokrati och direkta åtgärder. Denna spänning var kanske mest uttalad i det tyska Miljöpartiet. Partiets Realos (realister) accepterade behovet av koalitioner och kompromisser med andra politiska partier, inklusive traditionella partier med åsikter som ibland strider mot Miljöpartiets. Däremot hävdade Fundis (fundamentalister) att direkta åtgärder bör förbli den viktigaste formen av politisk handling och att inga pakter eller allianser bör bildas med andra partier. På samma sätt, i Storbritannien, där Miljöpartiet uppnådde framgång i vissa lokala val men misslyckades med att vinna representation på nationell nivå (även om det vann 15 procent av rösterna i Europaparlamentsvalet 1989), bevisades denna spänning i tvister mellan så kallade ”väljare” och ”radikaler.”genomförandet av den interna partidemokratin orsakade också sprickor inom miljöpartierna. I synnerhet uppfattades tidigare strategier som kontinuerligt politiskt engagemang från partimedlemmar, gräsrotskontroll över alla partiinstitutioner och beslut och lagstiftningsrotation av valda medlemmar för att förhindra skapandet av karriärpolitiker ibland som ohjälpliga och störande när gröna partier vann representation vid lokala, nationella eller regionala församlingar.

i slutet av 1980-talet hade miljöaktiviteten blivit en global såväl som en nationell politisk kraft. Vissa icke-statliga miljöorganisationer (t. ex., Greenpeace, Jordens Vänner och World Wildlife Fund) etablerade en betydande internationell närvaro, med kontor över hela världen och centraliserat internationellt huvudkontor för att samordna lobbykampanjer och fungera som kampanjcentra och informations clearinghus för sina nationella anslutna organisationer. Transnationell koalitionsbyggnad var och förblir en annan viktig strategi för miljöorganisationer och för gräsrotsrörelser i utvecklingsländer, främst för att det underlättar utbyte av information och expertis men också för att det stärker lobbying och direktkampanjer på internationell nivå.

genom sin internationella aktivism har miljörörelsen påverkat dagordningen för internationell politik. Även om ett litet antal bilaterala och multilaterala internationella miljöavtal var i kraft före 1960-talet, sedan FN: s konferens om den mänskliga miljön i Stockholm 1972, har mångfalden av multilaterala miljöavtal ökat för att täcka de flesta aspekter av miljöskydd samt många metoder med miljökonsekvenser, såsom förbränning av fossila bränslen, handel med hotade arter, hantering av farligt avfall, särskilt kärnavfall, och väpnad konflikt. Den förändrade karaktären av den offentliga debatten om miljön återspeglades också i organisationen av FN: s konferens om miljö och utveckling 1992 (Earth Summit) i Rio de Janeiro, Brasilien, som deltog av cirka 180 länder och olika affärsgrupper, icke-statliga organisationer och media. I det 21: a århundradet miljörörelsen har kombinerat traditionella frågor om bevarande, bevarande, och föroreningar med mer samtida oro med miljökonsekvenserna av ekonomiska metoder så olika som turism, handel, finansiella investeringar, och genomförandet av krig. Miljöaktivister kommer sannolikt att intensifiera trenderna i slutet av 20-talet, under vilken vissa miljögrupper alltmer arbetat i koalition inte bara med andra emancipatoriska organisationer, såsom mänskliga rättigheter och inhemska folkgrupper, men också med företag och andra företag.

Lorraine Elliott