vänligen hjälp till att stödja uppdraget för New Advent och få hela innehållet på denna webbplats som en omedelbar nedladdning. Inkluderar den katolska encyklopedin, kyrkofäderna, Summa, Bibeln och mer — allt för endast $19.99…

den kvinnliga överordnade i spirituals och temporals av en gemenskap av tolv eller fler nunnor. Med några nödvändiga undantag motsvarar positionen för en Abbess i hennes kloster i allmänhet den för en Abbot i hans kloster. Titeln var ursprungligen den distinkta benediktinska överordnade, men med tiden kom det att tillämpas även på conventual superior i andra ordningar, särskilt till dessa i andra ordningen av St Francis (Poor Clares) och till dessa av vissa högskolor av kanoninnor.

historiskt ursprung

Klostersamhällen för kvinnor hade vuxit upp i öst under en mycket tidig period. Efter deras introduktion till Europa, mot slutet av det fjärde århundradet, började de blomstra också i väst, särskilt i Gallien, där traditionen tillskriver grunden för många religiösa hus till St.Martin of Tours. Cassian den stora arrangören av monachism i Gallien, grundade ett berömt kloster i Marseille, i början av femte århundradet, och från detta kloster vid en senare period kallade St. Caesarius (d.542) sin syster Caesaria och placerade henne över ett religiöst hus som han sedan grundade i Arles. St. Benedict sägs också ha grundat en gemenskap av jungfrur helgade till Gud, och att ha placerat den under ledning av sin syster St.Scholastica, men huruvida den stora patriarken etablerat ett kloster, är det säkert att han på kort tid betraktades som en guide och far till de många kloster som redan finns. Hans styre antogs nästan universellt av dem, och med det kom titeln Abbess i allmänt bruk för att utse överordnaren till ett nunnekloster. Före denna tid var titeln Mater Monasterii, Mater Monacharum och Praeposisa vanligare. Namnet Abbess visas för första gången i en grav inskription av år 514, som finns i 1901 på platsen för ett gammalt kloster av virgines Sacr Audrey som stod i Rom nära Basilikan St.Agnes extra Muros. Inskriptionen firar abbedissan Serena som presiderade över detta kloster fram till tiden för hennes död vid åttiofem års ålder: ”Hic requieescit i pace, Serena Abbatissa S. V. quae vixzit annos P. M. LXXXV.”

valform

en Abbediss kontor är valbart, valet är av systers hemliga suffrages. Genom den gemensamma lagen i kyrkan, alla nunnor i ett samhälle, bekände för kören, och fri från censurer, har rätt att rösta, men genom särskild lag vissa konstitutioner utvidga rätten till en aktiv röst endast till dem som har bekänt under ett visst antal år. Leksystrar utesluts av de flesta ordningars konstitutioner, men i samhällen där de har rösträtt ska deras privilegium respekteras. I nonexempt kloster valet leds av det vanliga i stiftet eller hans kyrkoherde; i undantagna hus, under Heliga stolens omedelbara jurisdiktion, presiderar biskopen också, men bara som påvens delegat. I de som omfattas av en vanlig prelat nunnorna är skyldiga att informera stiftet om dagen och tiden för valet, så att om han vill, han eller hans representant kan vara närvarande. Biskopen och den reguljära prelaten presiderar gemensamt, men i inget fall har de en röst, inte ens en avgjutningsröst. Och rådet av Trent föreskriver vidare att ” den som presiderar vid valet, vare sig det är biskopen eller annan överordnad, skall inte komma in i inneslutningen av klostret, men skall lyssna på eller ta emot omröstningen av var och en på gallret.”(Conc. Trid., Sess. XXV, de regelbundna, et monial., Lock. vii.) Omröstningen måste vara strikt hemlig, och om sekretess inte följs (vare sig genom okunnighet om lagen eller inte) är valet ogiltigt. En enkel majoritet av rösterna för en kandidat är tillräcklig för ett giltigt val, såvida inte konstitutionerna i en order kräver mer än den blotta majoriteten. Resultatet ska proklameras omedelbart genom att tillkännage antalet avgivna röster för varje Nunna, så att i händelse av en tvist kan en omedelbar möjlighet ges för att kontrollera omröstningen. Om ingen kandidat ska få det önskade antalet röster, biskopen eller den vanliga prelaten beställer ett nytt val och utser för tiden en överordnad. Om samhället återigen misslyckas med att komma överens om någon kandidat, biskopen eller annan överordnad kan nominera den som han bedömer vara den mest värdiga och deputera henne som Abbess. Den nyutnämnda abbedissan träder på uppdrag av hennes kontor omedelbart efter bekräftelse, som erhålls för icke-undantagna kloster från stiftet, och för undantagna hus antingen från den ordinarie prelaten, om de är under hans jurisdiktion, eller från Heliga stolen direkt. (Ferraris, Prompta Bibliotheca; Abbatisa.- Jfr. Taunton, kyrkans lag.)

behörighet

rörande den ålder då en nunna blir berättigad till kontoret har kyrkans disciplin varierat vid olika tidpunkter. Påven Leo jag föreskrev fyrtio år. St. Gregorius den store insisterade på att Abbesserna som valts av samhällena skulle vara minst sextio kvinnor till vilka år hade gett värdighet, diskretion och makt att motstå frestelser. Han förbjöd mycket starkt utnämningen av unga kvinnor som Abbesses (Ep. 55 ch. xi). Påven Innocent IV och Boniface VIII, å andra sidan, var båda nöjda med trettio år. Enligt den nuvarande lagstiftningen, som är att rådet av Trent, ingen Nunna ”kan väljas som abbedissa om hon inte har avslutat det fyrtionde året av sin ålder, och det åttonde året av hennes religiösa yrke. ”Men om ingen hittas i något kloster med dessa kvalifikationer, kan man väljas ut ur ett annat kloster av samma ordning. Men om den överordnade som presiderar över valet skall anse även detta en olägenhet, det kan väljas, med samtycke av biskopen eller annan överordnade, en bland dem i samma kloster som är längre än trettionde år, och har sedan sitt yrke passerade minst fem av dessa år på ett upprätt sätt. . . I andra uppgifter, konstitutionen för varje ordning eller kloster skall iakttas.”(Conc. Trid., Sess, xxv, de regelbunden. et monial., Lock. vii.) genom olika beslut av den heliga församlingen i rådet och den heliga församlingen av biskopar och stamgäster, är det förbjudet, utan en dispensation från Heliga stolen, att välja en nunna av illegitim födelse, en inte av jungfrulig integritet kroppen, eller en som har varit tvungen att genomgå en offentlig botgöring (om det var bara hälsosamt), en änka, en blind eller döv Nunna, eller en av tre systrar som lever samtidigt i samma kloster. Ingen Nunna får rösta på sig själv. (Ferraris, Prompta Bibliotheea; Abbatissa.- Taunton, op, cit.) Abbesses väljs generellt för livet. I Italien, dock, och de intilliggande öarna, av tjuren Gregorius XIII. ”Exposcit debitum” (1 januari, 1583), de väljs för tre år bara, och sedan måste utrymma kontoret för en period av tre år, under vilken tid de inte kan agera ens som kyrkoherdar.

Rite of benediction

Abbesses valda för livet kan högtidligt välsignas enligt riten som föreskrivs i Pontificale Romanum. Denna välsignelse (även kallad ordination eller invigning) de måste söka, under smärta av deprivation, inom ett år efter valet, från biskopen av stiftet. Ceremonin, som äger rum under massans Heliga offer, kan utföras på vilken dag som helst i veckan. Inget omnämns i Pontificale av en tilldelning av Personalen, vanligt på många ställen vid installationen av en abbedissa, men riten föreskrivs i många klosterritualer, och som regel bär abbedissan, som abboten, crosieren som en symbol för hennes kontor och hennes rang; hon har också rätt till ringen. Induktionen av en Abbess till kontoret antog tidigt en liturgisk karaktär. St. Redegundis, i ett av hennes brev, talar om det, och informerar oss om att Agnes, abbedissan i Sainte-Croix, innan hon gick in på hennes laddning, fick den högtidliga välsignelsen från St.Germain, biskopen i Paris. Sedan tiden för St. Gregory The Great var välsignelsen reserverad för biskopen av stiftet. För närvarande är vissa Abbesses privilegierade att ta emot det från vissa vanliga prelater.

Abbedissens auktoritet

en abbedissa kan utöva högsta inhemska auktoritet (potestas dominativa) över sitt kloster och alla dess beroenden, men som kvinna är hon avskräckt från att utöva någon kraft av andlig jurisdiktion, som tillhör en abbot. Hon har därför befogenhet att administrera klostrets tidsmässiga ägodelar; att utfärda kommandon till sina nunnor ”i kraft av helig lydnad”, vilket binder dem i samvete, förutsatt att lydnad hon kräver är i enlighet med ordens regel och stadgar; och att föreskriva och ordinera vad som kan vara nödvändigt för att upprätthålla disciplin i huset, eller bidrar till korrekt efterlevnad av regeln, och bevarandet av fred och ordning i samhället. Hon kan också irritera direkt, löften av hennes bekände systrar, och indirekt, de av nybörjare, men hon kan inte pendla dessa löften, eller avstå från dem. Inte heller kan hon avstå sina undersåtar från någon regelbunden och kyrkliga iakttagelser, utan ledighet hennes prelat, även om hon kan, i synnerhet exempel, förklara att en viss föreskrift upphör att binda. Hon kan inte offentligt välsigna sina nunnor, som präst eller prelat välsignar, men hon kan välsigna dem på det sätt som en mamma välsignar sina barn. Hon är inte tillåtet att predika, även om hon kan i kapitel, uppmana sina nunnor genom konferenser. En abbedissa har, morever, en viss kraft av tvång, som bemyndigar henne att införa straff av en lättare natur, i harmoni med bestämmelserna i regeln, men i något fall har hon rätt att tillfoga graver kyrkliga påföljder, såsom censurer. Genom dekret ”Quemadmodum”, 17 December, 1890, av Leo XIII, abbesses och andra överordnade är absolut hämmas ” från att sträva, direkt eller indirekt, genom kommando, råd, rädsla, hot, eller blandishments, att förmå sina undersåtar att göra dem hemliga manifestationer samvete på något sätt eller under vilket namn soever.”Samma dekret förklarar att tillstånd eller förbud mot Nattvarden ”tillhör enbart den vanliga eller extraordinära Bekännaren, de överordnade som inte har någon rätt att blanda sig i saken, förutom bara det fall där någon av deras undersåtar hade gett skandal till samhället sedan. . . hennes sista bekännelse, eller hade gjort sig skyldig till något grovt offentligt fel, och detta bara tills den skyldige ännu en gång hade fått botens sakrament.”När det gäller administrationen av klosterfastigheter måste det noteras att en Abbess i större ögonblick alltid är mer eller mindre beroende av det vanliga, om det är föremål för honom, eller på den vanliga prelaten om hennes kloster är befriat. Genom konstitutionen” Inscrutabili, ” 5 februari, 1622, Gregorius XV, alla Abbesses, undantagna samt icke-undantagna, är dessutom skyldiga att lägga fram en årlig redogörelse för sina temporaliteter till biskopen av stiftet.

under medeltiden var Abbesserna i de större och viktigare husen inte ovanligt kvinnor med stor makt och skillnad, vars auktoritet och inflytande ibland konkurrerade med de mest vördade biskoparna och abboterna. I Saxon England,

de hade ofta prinsessornas retinue och tillstånd, särskilt när de kom av kungligt blod. De behandlade med kungar, biskopar och de största herrarna på villkor av perfekt jämlikhet;. . . de var närvarande vid alla stora religiösa och nationella högtidligheter, vid invigningen av kyrkor, och även, liksom drottningarna, deltog i överläggningen av de nationella församlingarna, och fäst sina underskrifter till stadgarna däri beviljas. (Montalembert, ”munkarna i väst,” Bk. XV.)

de dök också upp i kyrkoråd mitt i biskoparna och abboterna och prästerna, liksom Abbess Hilda vid synoden i Whitby år 664 och Abbess Elfleda, som efterträdde henne, vid floden Nith år 705. Fem Abbesses var närvarande vid rådet i Becanfield år 694, där de undertecknade dekreten före presbyterna. Vid ett senare tillfälle abbedissan

tog titlar från kyrkor som kränkts till hennes hus, presenterade de sekulära prästerna för att tjäna de parochiala kyrkorna och hade alla privilegier som en hyresvärd över de tidsmässiga gods som var knutna till hennes kloster. Abbedissan i Shaftesbury, till exempel, på en gång, fann Sju Riddare avgifter för kungens tjänst och höll herrgårdar, Wilton, Barking, och Nunnaminster, liksom Shaftesbury,’ innehas av kungen av en hel Baroni, ’och till höger om denna tid hade, under en period, privilegiet att kallas till parlamentet. (Gasquet,” Engelska Klosterlivet”, 39.)

i Tyskland Abbesserna i Quedimburg, Gandersheim, Lindau, Buchau, Oberm Acignster, etc., alla rankade bland de oberoende prinsarna i imperiet, och som sådan satt och röstade i kosten som medlemmar i Rhenish bench of bishops. De bodde i furstligt tillstånd med en egen domstol, styrde sina omfattande klostergårdar som temporala herrar och erkände ingen kyrklig överordnad utom påven. Efter reformationen fortsatte deras protestantiska efterträdare att njuta av samma kejserliga privilegier fram till relativt nyligen.

i Frankrike, Italien och Spanien var de kvinnliga överordnade i de stora klosterhusen också mycket kraftfulla. Men den yttre prakt och ära medeltida dagar har nu avvikit från alla.

bekännelse till abbedissan

Abbesses har ingen andlig jurisdiktion och kan inte utöva någon auktoritet som på något sätt är kopplad till kraften i nycklarna eller ordningarna. Under medeltiden, men försök gjordes inte sällan att tillskansa sig denna andliga kraften i prästadömet, och vi läser om Abbesses som förutom att vara skyldig till många mindre intrång på funktionerna i prästerliga kontor, antas störa även i förvaltningen av Sakrament botgöring och erkände sina nunnor. Således, i Capitularies of Charlemagne, nämns ” vissa Abbesses, som strider mot den etablerade disciplin Guds kyrka, antar att välsigna folket, ålägga sina händer på dem, göra korsets tecken på pannor av män, och ger slöjan på jungfrur, anställa under denna ceremoni välsignelsen reserverad uteslutande till prästen,” som alla utövar biskoparna uppmanas att förbjuda absolut i sina respektive stift. (Thomassin, ”Vetus et Nova Ecclesae Disciplina,” pars I, lib. II, xii, nr 17.) ”Monastieum Cisterciense” registrerar sträng hämning som Innocent III, i 1220, placeras på cisterciensiska Abbesses av Burgos och Palencia i Spanien, ”som välsignade deras religiösa, hörde bekännelse av sina synder, och när man läser evangeliet, antas offentligt att predika.”(Thomassin, op.cit. pars i, lib. III. xlix, nr. 4.) Påven karakteriserade dessa kvinnors intrång som en sak ”okänd, mest oanständig och mycket befängd.”Dom Martene, benediktinska savant, i sitt arbete ”de Antiquis Ecclesiae Ritibus,” talar om andra Abbesses som likewish erkände sina nunnor, och tillägger, inte utan en touch av humor, att ”dessa Abbesses hade uppenbarligen överskattat sina andliga krafter en bagatell.”Och så sent som 1658 fördömde den heliga Ritualförsamlingen kategoriskt abbedissan i Fontevrault i Frankrike, som av sin egen auktoritet tvingade munkarna och nunnorna i hennes lydnad att recitera kontor, säga massor och observera ritualer och ceremonier som aldrig hade sanktionerats eller godkänts av Rom. (Analecta Juris Pontificii, VII, kol. 348.) I detta sammanhang måste det dock observeras, att när de äldre klosterreglerna föreskriver bekännelse till överordnade, hänvisar de inte till sakramentala bekännelse, men till ”kapitel Fel” eller culpa, där de religiösa anklagar sig för vanliga yttre fel patent för alla, och mindre överträdelser av regeln. Denna ”bekännelse” kan göras antingen privat till den överordnade eller offentligt i kapitelhuset; ingen avlösning ges och den tilldelade boten är bara disciplinär. ”Kapitel Fel” är en form av religiös övning fortfarande praktiseras i alla klostren i de gamla ordningarna.

men hänvisning måste göras till vissa undantagsfall, där Abbesses har tillåtits, genom Apostolical koncession och privilegium, Det påstås, att utöva en mest extraordinär behörighet. Således, abbedissan i cisterciensklostret Santa Maria la Real de las Huelgas, nära Burgos, i Spanien, var, enligt villkoren i hennes officiella protokoll, en ”ädel dam, överlägsen, prelat, och laglig administratrix i spirituals och temporals av nämnda kungliga klostret, och allt innehåll, kyrkor, och eremitages av dess filiation, av byarna och platser under dess jurisdiktion, seigniory, och vassalage, i kraft av tjurar och Apostolical eftergifter, med plenum jurisdiktion, privative, kvasi-episopal, nullius Diacesis.”(Florez, ”Espa Cuba sagada,” XXVII, Madrid 1772, kol. 578.) Genom kungens fördel investerades hon dessutom med nästan kungliga privilegier och utövade en obegränsad sekulär auktoritet över mer än femtio byar. Liksom Lord Bishops, höll hon sina egna domstolar, i civilrättsliga och straffrättsliga fall, beviljade brev avfärdande för ordination och utfärdade licenser som bemyndigade präster, inom gränserna för hennes abbatiala jurisdiktion, att höra bekännelser, att predika och att engagera sig i själens botemedel. Hon var privilegierad också att bekräfta Abbesses, att införa censurer och att sammankalla synoder. (”Espa Cuba sagrada,” XXVII, kol. 581.) Vid ett allmänt Kapitel i Cistercianerna som hölls 1189, blev hon Abbediss General för ordningen för Kungariket Leon och Kastilien, med privilegiet att årligen sammankalla ett allmänt kapitel i Burgos. Abbessen i Las Huelgas behöll sin gamla prestige fram till tiden för rådet i Trent.

en behörighetskraft nästan lika med abbedissan i Las Huelgas utövades en gång av Cisterciens abbedissa i Converano i Italien. Bland de många privilegier som denna abbedissa åtnjuter kan särskilt nämnas, att utse sin egen vicar-general genom vilken hon styrde sitt abbatiala territorium; att välja och godkänna bekännare för lekmännen; och att tillåta präster att få botemedel av själar i kyrkorna under hennes jurisdiktion. Varje nyutnämnd abbedissa i Converano hade också rätt att få den offentliga ”hyllningen” av hennes prästerskap — vars ceremoni var tillräckligt detaljerad. På den bestämda dagen, prästerskapet, i en kropp reparerad till klostret; vid klostrets stora Port satt Abbessen, med gering och crosier, tronad under en baldakin, och när varje medlem av prästerskapet gick före henne, gjorde han sin vördnad och kysste hennes hand. Prästerskapet ville dock göra sig av med den osmakliga praxis, och 1709 vädjade till Rom, den heliga församlingen av biskopar och stamgäster därefter modifierade några av ceremoniella detaljer, men erkände Abbedissens rätt till hyllning. Slutligen, i 1750, avskaffades övningen helt och Abbessen berövade all sin makt av jurisdiktion. (Jfr. ”Analecta Juris Pontificii,” XXXVIII, kol. 723: och Bizzari,” Collectanea, ” 322.) bland andra Abbesses som sägs ha utövat som behörighetsbefogenheter, åtminstone under en period, kan nämnas Abbess of Fontevrault i Frankrike och Quedlinburg i Tyskland. (Ferraris, ” Biblioth. Prompta; Abbatissa.”)

protestantiska abbesses of Germany

i vissa delar av Tyskland, särskilt i Hannover, Wurtemberg, Brunswick och Schleswig-Holstein, ett antal protestantiska utbildningsinstitutioner och vissa lutherska systerskap styrs av överordnade som utformar sig Abbesses till och med idag. Alla dessa anläggningar var, på en gång, katolska kloster och kloster, och ”Abbesses” nu presiderar över dem, är, i varje fall, de protestantiska efterföljare av en tidigare linje av Katolska Abbesses. Omvandlingen till protestantiska samhällshus och seminarier genomfördes naturligtvis under den religiösa revolutionen i det sextonde århundradet, när nunnorna som förblev lojala mot den katolska tron drevs från klostret och Lutherska systerskap sätta i besittning av sina kloster. I många religiösa samfund tvingades protestantismen tvinga medlemmarna, medan det i några få, särskilt i Nordtyskland, frivilligt omfamnades. Men i alla dessa hus, där de gamla klosterkontoren fortsatte, behölls också tjänstemännens titlar. Och så har det funnits, sedan det sextonde århundradet, både katolska och protestantiska Abbesses i Tyskland.Abbey of Quedinburg var en av de första som omfamnade reformationen. Dess sista katolska Abbess, Magdalena, Prinsessan av Anhalt, dog 1514. Redan 1539 introducerade abbedissan Anna II av Stolberg, som hade valts till kontoret när hon knappt var tretton år gammal, Lutheranism i alla hus under hennes jurisdiktion. Körtjänsten i klosterkyrkan övergavs och den katolska religionen upphävdes helt. Klosterkontoren reducerades till fyra, men de gamla officiella titlarna behöll. Därefter fortsatte institutionen som ett Lutherskt systerskap tills sekulariseringen av klostret 1803. De två sista Abbesserna var prinsessan Anna Amelia (död 1787), syster till Fredrik den Store, och prinsessan Sophia Albertina (död 1829), dotter till kung Adolphus Fredrik av Sverige. År 1542, under Abbess Clare från House of Brunswick, införde Sclamalkaldic League med våld Protestantism på medlemmarna i det antika och ärevördiga benediktinska klostret Gandersheim; men även om de lutherska inkräktarna drevs ut igen 1547 av Clares far, hertig Henry den yngre, en lojal Katolik, introducerades Lutheranism permanent, några år senare, av Julius, hertig av Brunswick. Margaret, den sista katolska Abbessen, dog 1589, och efter den perioden utsågs lutherska Abbesses till stiftelsen. Dessa fortsatte att njuta av sina föregångares kejserliga privilegier fram till 1802, då Gandersheim införlivades med Brunswick.

bland de hus av mindre betydelse som fortfarande finns, kan Klostret Drubeck märkas speciellt. På en gång ett katolskt kloster föll det i protestantiska händer under reformationen. År 1687, Väljaren Fredrik Vilhelm I av Brandenburg beviljade husets intäkter till grevarna av Stolberg, föreskriver dock att kvinnor med ädel födelse och bekänner den evangeliska tron alltid ska hitta ett hem i klostret, vara tillräckligt försörjda och bo där under en Abbessregering. Väljarens önskan respekteras tydligen fortfarande.

sekulär abbess i Österrike

i Hradschin i Prag finns ett noterat katolskt Imperialistiskt institut, vars regissör alltid bär titeln Abbess. Institutet, nu det mest exklusiva och bäst utrustade i sitt slag i Österrike, grundades 1755 av kejsarinnan Maria Theresa för fattiga ädla kvinnor av forntida släkt. Abbedissan är alltid en österrikisk Ärkehertiginna och måste vara minst arton år innan hon kan ta sitt ämbetes uppgifter. Hennes insignier är ett bröstkors, ringen, personalen och en furstlig kornett. Det var tidigare ett exklusivt privilegium för denna Abbess att kröna drottningen av Böhmen — en ceremoni som senast utfördes 1808 för kejsarinnan Maria Louisa. Kandidater för tillträde till institutet måste vara tjugonio år, av oklanderlig moral och kunna spåra tillbaka sina ädla anor, Fader och moder, i åtta generationer. De gör inga löften, men bor i samhället och är skyldiga att bistå två gånger dagligen vid gudstjänst i Stifskirche, och måste gå till bekännelse och ta emot nattvarden fyra gånger om året på bestämda dagar. De är alla Hoff Jacobhig.

antal och fördelning, efter länder, av abbesses

Abbesses of the Black Benedictines number för närvarande 120. Av dessa finns 71 i Italien, 15 i Spanien, 12 i österrikisk-Ungern, 11 i Frankrike (Före föreningslagen), 4 i England, 3 i Belgien, 2 i Tyskland och 2 i Schweiz. Cistercians av alla Observanser har totalt 77 Abbesses. Av dessa 74 tillhör Cistercians av den gemensamma efterlevnaden, som har de flesta av sina hus i Spanien och i Italien. Cistercians av strikt efterlevnad har 2 Abbesses i Frankrike och 1 i Tyskland. Det finns inga Abbesses i USA. I England överordnade av följande hus är Abbesses: St Mary ’s Abbey, Stanbrook, Worcester; St Mary’ s Abbey, East Bergholt, Suffolk; St Mary ’s Abbey, Oulton, Staffordshire; St.Scholastica’ s Abbey, Teignmouth, Devon; St Bridget ’s Abbey of Syon, Chudleigh, Devon (Brigittine); St. Clare’ s Abbey, Darlington, Durham (Poor Clares). I Irland: kloster av fattiga Clares, Ballyjamesduff.